wildchildh

Tänkte börja blogga om mitt liv som Ung mamma I en tuff värld. Jag är 20 år & väntar mitt första barn. Jag är överlycklig & gör inte annat än tänker på livet jag bär på. Men , det har inte alltid varit positivt. Till att börja med så fick jag inte den reaktionen av min pojkvän som jag trodde att han skulle ge mig. Snarare tvärtom. Allt blev upp & ner. Helt kaos. Ett barn? Du vet inte vad det innebär? Du är ung , vi hinner skaffa barn. Just då kunde han lika gärna sparkat mig direkt i magen, det kändes ungefär så. Jag trodde han skulle bli lika glad som jag. Han har en dotter på 9 år sedan tidigare förhållande & han själv är 33 år. Mamma är ingen ålder? Det är något man blir!
Anledningen till att han sa emot mig eller vad man ska kalla det , var att han var rädd. Han har just köpt ett hus, Trivdes inte på jobbet , trött & sliten. Att se detta som flickvän var ett helvete. Jag kunde inte göra något. Det kändes som att jag tvingade han till allt. Hus , hund , & nu ett barn? Jag kände mig bara ivägen. Hela tiden. Det jag sa eller gjorde blev bara fel. Jag ville inte genomgå en abort, då jag gjorde det för några år sedan , dom bilderna kommer aldrig att försvinna som jag har i huvudet. Han kunde inte förstå. Och jag kunde inte berätta så som jag ville. Nu har vi varit på Ul-ljud. En Vild bebis väntar vi. Därav mitt namn, WildChild. Bebis hade disco i mammas mage ! Vi fick veta könet med, men det säger jag inte än!  Jag tror att han är glad, Ibland känns det så. Men i början kände jag mig inte välkommen hem. Jag vågade inte. Han ville inte ha mig & bebisen. Det var så jag tänkte. Jag var bara i vägen. Hela tiden . Jag grät hela tiden. Vad skulle jag göra? Jag ville behålla.

Min pojkvän är stark. Jag älskar honom överallt annat. Han är underbar. Jag försöker stötta & alltid finnas vid hans sida. Förstår han det ? Men jag är inte lika stark som innan. Hormoner,känslor & tårar tar över ibland. Det är så att vara gravid ! Ibland måste han vara den starka.